CSI, Chingleput

C.S.I. Home of Abundant Life, Chingleput

I början av 1970 inträffade en svår hungersnöd i delstaten Madras, nuvarande Tamil Nadu. Grundaren av barnhemmet, Gertrude Hughes som var utsänd som missionär från metodistkyrkan i Storbritannien, arbetade under den tiden som sjuksköterska i området. Hennes huvudsakliga uppgift var att verka genom förebyggande åtgärder. Landsortsbefolkningen var de som berördes värst av hungersnöden eftersom skördarna slagit helt fel. Bistånd gavs genom Kyrkornas Världsråd i form av vete, olja och mjölkpulver, vilket varje vecka distribuerades till befolkningen i de byar som besöktes.

Leprasjuka

De många människorna som led av lepra, omkring 11 % av befolkningen i Chingleput District under den tiden, led allra värst av hungerkatastrofen. De hade tvingats bort från sina hem av den övriga befolkningen. på grund av människors rädsla för sjukdomen. De leprasjuka hade ingen annan utväg för att överleva än att tigga i städer och samhällen. Varje vecka kom en grupp sjuka till Miss Hughes för att få del av matdistributionen. En av deras starkaste önskemål var att få hjälp så att deras barn skulle komma bort från gatan och få en chans till ett värdigt liv med skolgång och utbildning.

Från början såg alla dörrar ut att vara stängda för denna deras vädjan om hjälp, detta på grund av det mödosamma medicinska arbetet i området, inga ekonomiska möjligheter stod till buds, inget hus fanns heller att tillgå för en sådan verksamhet.

 

Home of Abuntant Life startades

Vid den tiden hade en skotsk kvinna avlidit hemma i Skottland och efterlämnat som arv en summa pengar, som enligt hennes vilja var avsedda för arbete bland leprasjuka. Miss Hughes såg en möjlighet och skrev till Biskopen med en förfrågan. Skulle möjligen den summan kunna användas i Indien i arbetet för dessa barn? Efter flera avslag kom till slut ett medgivande.

Miss Hughes beslöt att ta hand om de minsta barnen, de under 5 år, snarare än de äldre som redan var präglade av livet som tiggare på gatan. De äldre hade inget intresse eller vilja att gå i skolan och få en utbildning och de få äldre barnen som erbjöds hjälp, återvände till sitt liv på gatan.

Vid tillfället fanns en bungalow som stod tom på C.S.I. Compound i Chingleput. Denna utrustades för att kunna ta emot barnen. Det huvudsakliga målet var att försöka integrera barnen i det övriga samhället för att arbeta mot segregation. Det andra målet var att inte skilja barnen från sina föräldrar, eftersom kärleken mellan föräldrar och barn är mycket viktig för framtiden. Målet var att då barnen fått utbildning, arbete och ett eget hem, kunna hjälpa sina familjer.

Från början var det stor opposition hos grannarna till det nyöppnade barnhemmet. Alla var mycket rädda för att smittas av sjukdomen och ingen ville att barnen skulle leva så nära inpå dem. Det var ett svårt arbete att få människor att förstå att det inte fanns risker. Barnen undersöktes och följdes upp regelbundet av en specialistläkare från leprasjukhuset och alla fick förebyggande behandling, vilket resulterade i att ingen utvecklade sjukdomen. Föräldrarna hade tillstånd att besöka sina barn när som helst utom under skoltid.

 

Stort behov

Föresatsen från början var att kunna ta hand om ett 30-tal barn men fler och fler kom eftersom behoven var så stora och efter en tid fanns det 120 barn på barnhemmet. Det huvudsakliga fadderstödet under den tiden kom från en kyrklig grupp i en församling i Tyskland. De gav också sitt stöd så att en ny byggnad kunde uppföras för att rymma det stora antalet barn som efter hand ökade så drastiskt.

Barnen började i skolan, som tillhör C.S.I. (Church of South India) i staden Chingleput. Det tog tid att övertyga alla och med hjälp av en förstående rektor och hennes lärarstab blev de så småningom helt och fullt integrerade i skolan utan segregation.

När pojkarna i den stora gruppen av barn blev 11-12 år gamla, var det nödvändigt att förflytta dem till ett pojkhem, så att pojkar och flickor blev åtskilda. C.S.I. drev redan under den tiden särskilda hem för pojkar.

 

Många lyckas väl

Många av barnen lyckades mycket väl i skolan och fortsatte sin utbildning på universitet och collage. Av flickorna som skrevs in under de första 10 åren blev ca 35 sjuksköterskor, några utbildades till röntgentekniker och laboratorietekniker eller fick andra utbildningar. Flera av pojkarna som skrevs in under den första tiden har numera höga befattningar både inom och utanför Indien. För de leprasjuka föräldrarna har deras barns utveckling varit en källa till stor glädje och tacksamhet, barnen har efter sina utbildningar fått arbeten med bra inkomster och på så sätt kunnat hjälpa sina föräldrar i deras armod.