Pooja Jadhav – en success story

Pooja Jadhav

föddes i augusti 1989 i liten stad i norra delen av delstaten Maharastra. Familjen, mamma, pappa och en bror levde i slummen under stor fattigdom .

I början av 1990-talet gjorde vi en studieresa i norra Indien med TEMA-resor. Vi blev djupt tagna av den fattigdom vi såg. Då vi lämnade Indien tänkte vi ”aldrig mer Indien med allt dess elände”. Vi hade och har senare rest i många fattiga länder men detta var det värsta som vi dittills sett. Det har därefter blivit flera resor till Indien pga  engagemang för vårt fadderbarn Pooja och två av barnhemmen i Indien som Barn och Framtid samarbetar med. Detta har kombinerats med turistbesök.

Av en slump fick vi i kontakt med en person i Helsingborg, som var medlem i den förening som Sonja Carlson grundat för att stödja barnhem för flickor i Indien. Denna förening var föregångare till nuvarande Barn och Framtid. Vi kände att vi ville hjälpa till och blev medlemmar 1994.

Pooja kom till Mukti Mission i Kedgaon i oktober 1993 sedan hon förlorat sin mamma och bror genom sjukdom. Hennes far insåg att räddningen var att lämna bort sin dotter. Några år senare dog även fadern och hon hade därefter ingen kontakt med någon släkt. Vi hade turen att få Pooja som vårt fadderbarn 1994 och fortsättningen framgår nedan.

Vi fick årliga rapporter och bilder på Pooja, som fått namnet Christina, och vi skrev hälsningar tillbaka. Pooja blev tonåring och kunde skriva alltmer på engelska och vår brevväxling blev mer ingående. Vi förstod att hon var mycket välartad och framåt och att det gick bra för henne i skolan.

Våren 2007 kom ett  brev där Christina talade om sin längtan att få träffa oss faddrar. Vi blev djupt rörda över hennes välskrivna och känslosamma brev och vi bestämde oss för att resa till Mumbai en vecka och därefter till Mutki Mission i Kedgaon veckan därpå, över julhelgen. Christina läste nu på college och bodde på internat utanför Kedgaon. Innan hon kom till Mutki från sin studieort för jullov, fick vi 3-4 dagar att umgås med Christinas ”familj”, Honeysuckle, med Matron (husmor) och Guardian (Manager) och ett antal yngre ”syskon” vilket var mycket givande. Vi förstod hur viktigt det var att vi faddrar var tillsammans med barnen och visade intresse för deras böcker, läxor, lekar och promenader. Alla barnen förstod engelska i varierande grad.

Christina kom först lillejulafton från sitt college, hon hade inte fått veta förrän kvällen innan att vi verkligen hade kommit, det blev för henne en chockartad nyhet och upplevelse och för båda parter mycket känslosamt. Vi mötte en mycket behaglig, artig och söt men blyg  18-åring.  Efterhand kom Christina över sin blygsel och vi fick en mycket nära relation. Engelska fungerade bra. Vi förstod hur oändlig längtan Christina hade efter  någon att älska och bli älskad av. Hon frågade mycket försiktigt om vi accepterade henne som vår dotter och att hon fick kalla oss  Dad och Mum.

Så blev det och så har det fortsatt under åren därefter. Vi kunde nu fortsätta brevkontakterna med en annan känsla och samtidigt ha kontakt med hennes Guardian som vi  lärt känna väl under vår vecka på Mukti. Hon talade om att Christina fått en verklig kick och bättre självförtroende  efter mötet med sin ”mamma och pappa”.  Studierna gick mycket bra och hon tog sin bachelor examen.

Vi fick veta att Mukti ville satsa  på universitetsutbildning för Christina och vi förklarade oss villiga att ekonomiskt bidra till denna utbildning. Christina önskade bli journalist och förutsättningarna fanns eftersom  hennes betyg var höga. Mutki hjälpte henne med ansökningar och hon fick plats på en tvåårig engelskspråkig  utbildning i den närbelägna storstaden Pune, hennes studiekamrater kom från olika delstater i Indien.

Vi gjorde en ny resa till Sydindien i januari 2011 med bl a besök på  barnhemmet Vimala i Marthandam, där vi träffade vår yngre fadderflicka och även Sonja som var på besök tillsammans med representanter från Barn och Framtid. Från Kerala reste vi därefter med tåg via Goa till Pune, där vi träffade vår Christina. Vi åkte tillsammans med henne till Mutki i Kedgaon och gladdes över återseendet med Christinas Guardian och yngre ”syskon” i Honeysuckle familjen. Vår relation till Christina fördjupades nu ytterligare.

På vägen tillbaka till Pune med tåg tillsammans med Christina, överlämnade vi boken ”The Slum Dog Millionair” med dedikation ”To our daughter Christina from your loving Mum and Dad”. Hon hade sett filmen men vi berättade att boken är något mycket mer. För henne var vår dedikation  mycket uppskattad, nu kunde hon visa upp för kamrater att hon hade mamma och pappa. Ingen av hennes studiekamrater kände till att hon var barnhemsbarn och föräldralös. Hon berättade vilket trauma hon gått igenom utan föräldrar och familj, hur hon många gånger gråtit när hon fått stanna kvar på Mutki under loven medan många av hennes ”syskon” kunnat åka på besök hos någon förälder eller släkting. Vi hade gett henne styrka i det fortsatta livet.

Sommaren 2012 var Christina klar med sin Masterexamen i ”Mass Communication and Journalism”.  Christina fick ut sitt examensbevis från universitet i Mumbai i november 2012 . Fotot visar en lycklig och stolt Christina, som firade sin examen tillsammans med kamrater på en båtutflykt utanför Mumbai. Vi var stolta över hennes framgång efter sin svåra start i livet. Med sitt examensbevis kunde hon två veckor senare börja arbeta på ett mobiltelefonföretag, där hon sysslade med kundsupport. I december 2013 bytte Christina till ett arbete som ”Sales Executive” på ett internationellt företag i herr- och damklädesbranchen. Endast 24 år gammal är hon nu ansvarig för en avdelning i Pune med 5 anställda.

Sedan Christina lämnat Mutki och står på egna ben, har vi nu mycket nära och täta kontakter per telefon, email och brev. Hon har ett mycket stort behov av detta och vi vill stödja henne så mycket som möjligt. Hon delar bostad med andra flickor, där vi hjälpt till med kostnaden. Christina har valt att inte gifta sig för snart, hon vill vara självständig och göra yrkeskarriär först. Hon har funnit en pojkvän som är ingenjör, och hon har även blivit presenterad för hans föräldrar, där han fortfarande bor. Hon meddelade oss att hans föräldrar accepterat henne fastän hon är uppvuxen på barnhem och endast har oss i Sverige som sin familj och hon vill lära känna honom och familjen väl innan hon säger ja till frieriet. Hon har insett att många indiska flickor får en annan upplevelse när de väl ”ägs av maken och hans familj” och inte  kan komma loss. Hon är bestämd och vill vara mycket försiktig med äktenskap.

Vi förstår att Christina behöver vårt stöd eftersom det inte är lätt att vara ensamstående ung kvinna utan föräldrar i Indien. Hon har bl.a. trakasserats på jobbet av försmådda unga män. Det gick så långt att hon slutade sin första anställning och sökte och fick arbete på ett nytt företag.

Planen är nu att Christina skall komma och hälsa på under sommaren 2014. Efter många turer och problem med ansökan, ser det ut som om passfrågan kommer skall lösas.

Med Christina från Mutki som erfarenhet har vi nu ett par tvillingflickor i tonåren  på Mutki som nya fadderbarn, dessutom ovan nämnda flicka på Vimala. Den stora glädjen fadderbarnen har gett oss önskar vi att många andra får uppleva.

Magdalena och Bertil

2012-11-22-Christina