Reseberättelse

Caroline Salvigsen, ansvarig för kontakten mellan Mukti Mission och Barn och framtid samt Eva Norström, styrelseledamot i Barn och framtid, reste den 16 januari 2026 via London och New Delhi till Trivandrum och Pune för att besöka de två barnhem som föreningen Barn och framtid ger stöd till. Efter ca en vecka på barnhemmet Vimala Balhavan (Vimala), som drivs av den katolska orden Daughters of Mary, fortsatte färden till det andra barnhemmet Pandita Rambai Mukti Mission (Mukti), en kristen, icke vinstdrivande organisation.

Här berättar vi om vad vi varit med om och delar några reflektioner över det vi sett och lärt oss om sammanhang och verksamheter samt om hur barnen som Barn och Framtid ger stöd till. Vi inleder med slutsatser angående vart och ett av barnhemmen och fortsätter sedan med en fördjupad reseberättelse från Vimala.

Caroline Salvigsen och Eva Norström
Mars 2026

Slutsats angående Vimala Balhavan och Pandita Rambai Mukti Mission

Barnen som bor på Vimala och Mukti Mission har det bra. De blir kärleksfull bemötta, de får näringsrik mat och växer upp i en trygg miljö. De får skolgång och utbildning för att kunna vara självständiga i sitt kommande vuxna liv. Deras kognitiva förmåga tränas därmed liksom deras kreativa förmågor genom målning, dans , sång och musik. Det finns resurser för att möta de problem som naturligtvis uppstår när man tar ansvar för barn som bär på olika former av trauman.

Vimala drivs av katolska nunnor i ordern Daughters of Mary och Mukti drivs av en evangelistisk kristen icke vinstdrivande frivilligorganisation. Det innebär att samtliga barn får en kristen grund att stå på. Mukti har dock en annorlunda situation än Vimala eftersom de har förbjudits av delstatens Maharashtras styre att bedriva kristendomsundervisning.

Daughters of Mary driver flera verksamheter för utsatta människor, Dessa verksamheter är avskilda från varandra förutom att barnen till utsatta vuxna går i Vimalas skola och får samma möjlighet till utbildning som andra barn. Verksamheternas plats i samhället är erkänt av delstaten Tamil Nadu och relationen till myndigheterna god.

Även Mukti Mission driver flera verksamheter. Precis som på Vimala handlar det om empowerment av och till viss del försörjning.

För att sörja för alla de människor som Vimala och Mukti har ansvar för behövs inkomster och det får Vimala dels genom projektmedel, dels genom inkomster från kurser, odlingar, framställning av produkter från bär och växter samt genom forskning utvecklade produkter som fiskförda, gödsel, svamp mm och dels genom gåvor. Mukti bedriver omfattande jordbruk och andra verksamheter i mindre skala. För vissa projekt söker de om anslag och där finns förutom några mindre donatorer ett par större från Australien, Skottland och USA.

Alla gåvor, stora som små, har stor betydelse för verksamheterna och de går till det de är avsedda för. Våra gåvor går oavkortat till till flickorna på Vimala och Mukti. De tjänar även andra syften än de direkt ekonomiska – De betyder att flickorna vet att de är kända för andra människor, människor som bryr sig om dem och hur det går för dem. För systrarna på Vimala och de anställda och ideella på Mukti är det alltid en uppmuntran och betraktas som en välsignelse. Deras arbete får erkännande och bekräftelse.

Konkreta behov – vi menar att det vore fint om vi kunde bidra lite extra med något som behövs.

På Vimala gäller det bland annat i flickornas hem, som behöver uppfräschning av sovsalarna och/eller köket. Vi tänker också att det vore fint om vi kunde bidra till förverkligandet av den butik som systrarna vill bygga utanför Stella Maris murar för att kunna sälja sina produkter till befolkningen i staden eller till turister. Drömmen är konkretiserad både ekonomiskt och i en planritning.

För Mukti skulle det ha betydelse att få stöd som bidrar till att den nya brödbutiken kan öppna och börja sälja matbröd, kakor och tårtor i lite större skala. Här finns en färdig, renoverad lokal med ritningar för inredningen och en budget för att komma i gång.

Vimala Balabhavan for girls[1]

Den 17 januari möttes vi på flygplatsen i Trivandrum eller Thiruvananthapuram som är det officiella namnet på huvudstaden i delstaten Kerala. Väntande fann vi Sr. Dr. Archana Das DM och Sr Sophy DM från Vimala Balabhavan for Girls som ligger i Kanyakumari i delstaten Tamil Nadu.

Bilresan till Vimala tog en dryg timme och på vägen blev vi bjudna på middag på en restaurang. Vid framkomsten till Vimala installerades vi i varsitt stort luftigt sovrum med badrum (hinkar för dusch).

Nästa dag, efter mässa och frukost, tillbringade vi större delen av dagen hos flickorna på barnhemmet. Vi bjöds på underhållande dansuppvisningar, sång och tal.

Efter underhållning och välkomnande samtalade vi med alla flickor. Vi hälsade på var och en och pratade om deras hem, skola och framtidsdrömmar. Alla skolbarn har inbokad studietid för läxor. Det går bra för många av flickorna. De yngre barnen kunde inte engelska så det blev bara korta ord med dem. Flickorna utstrålade nyfikenhet och engagemang. De ställde frågor om oss och ville bli fotograferade med oss. De erbjöd sig att måla våra händer med henna och visade oss vad vi bad om.

Vi pratade också med ansvarig överlärare och fick veta att skolan följer den indiska läroplanen, att det snart var de stora nationella proven för de flickor som ska vidare till gymnasiet och att flickorna pluggade intensivt för detta. Enligt lagen (RTE 2009) har alla barn rätt till gratis utbildning i åldrarna 6 – 14 år.[2] Förskolan börjar vid 3 – 4 år. Lagen har även barnvänliga bestämmelser, till exempel är det förbjudet med fysisk bestraffning och psykiska trakasserier. Efter 14 års ålder finns möjlighet till gymnasieutbildning, högre utbildning och yrkesutbildning. Emellertid har de olika delstaterna inflytande över skolsystemet och möjligheterna för barn och unga skiljer sig därför mellan olika delar av Indien, likaväl som att kön, kast, religion och språk påverkar det enskilda barnets möjligheter. På Vimala stödjer man efter förmåga flickorna till högre utbildning alternativt yrkesutbildning.

Vid lunchen serverades kyckling och därefter glasstårta som Barn och framtid hade bekostat. Dessutom lite choklad efter maten. Efter detta blev det gruppfoto och därefter rundvandring i hemmet. Det var rent och fint, men slitet och därmed infann sig en viss tristess. Köket skulle också behöva en uppgradering. Efter fotograferingen sprang de yngre flickorna genast ut och började åka rutschbana eller gunga i sina fina danskläder. Stämningen var fri och god med många skratt. Det var ingen tvekan om att flickorna mår bra och har det bra. Naturligtvis finns det problem också, saknad av anhöriga, rädsla att missa prov, tonårs-problem och allt annat som är normalt när man jobbar med ungdomar. Det övervägande intrycket var att den rapportering som ledningen regelbundet skickar till vår kontaktperson Isabell Pettersson är ackurat.

Gruppfoto med barn, besökare, Dughters of Mary (DM) och besökare.
Längst till vänster sitter Maritha Skogh från Höganäs, volontär på Vimala.

Hur roligt som helst om man får döma efter skratten. De flesta ville bli fotade. Här nedan t.h..tre glada töser.

En sovsal på Vimala. Flickorna lär sig tidigt att tvätta sina kläder.

 

Köket. Alla flickor har ett eget skåp med lås.

Tre trygghetsskapande systrar med stor kärlek i blicken

Stella Maris Institute of Development Studies

Sent på eftermiddagen förstod vi att vi skulle flytta. Vi packade snabbt ihop och satte oss i en bil som tog oss till ”Stella Maris Institute of Development Studies”, även det i Kanyakumari, Tamil Nadu. Även denna kväll blev vi bjudna på restaurang. Det kändes i luften att vi var nära havet, men det var becksvart och omöjligt att se något. En lite rolig händelse var att ute vi d poolen var det dukat för ett sällskap som skulle fira Mother´s Day, dvs en kvinna som fött sitt första barn. Vi blev indragna i sällskapet, vederbörligen fotograferade, fick tårta och massor med frågor utbyttes. Vi tackade nej till mat och beställde vårt inne i matsalen. I Stella Maris fick vi återigen varsitt stort luftigt rum, denna gång med en dusch som hade varmt vatten en stund på morgonen och kvällen. Det visade sig att byggnaden är ett B&B med samlingsrum och matsal. Men vid tillfället fanns endast en annan gäst.

Stella Maris, Vimala och andra verksamheter som vi berättar om nedan drivs av nunnor som bekänner sig till ”Daughters of Mary”, en katolsk orden som finns på olika platser i världen och som allra först startades i Indien på 1930-talet. Filosofin är att man lever i fattigdom, dvs man har inga privata ägodelar, och livet går ut på att ge hjälp och stöd till människor som är utkastade ur de sociala sammanhangen. Vi fick besöka tre sådana verksamheter förutom barnhemmet, nämligen ett leprosarium med 42 familjer, ett ålderdomshem för ca 50 äldre utsatta, psykiskt sjuka eller funktionsnedsatta män och kvinnor som annars inte hade någonstans att ta vägen samt ett sjukhus för psykiskt sjuka eller traumatiserade kvinnor, ofta utstötta ur sina familjer pga sådant som förlossningsdepression, sexuellt våld och oförmåga att hantera de fysiska kraven i ett arrangerat äktenskap. Barn till de leprasjuka och de mentalt sjuka kvinnorna går i skolan på Vimala. De leprasjuka barnen får läkarvård och förebyggande behandling.

Hem för leprasjuka

Om man blir smittad av lepra blir man socialt helt utstött. Det finns ingen offentligt finansierad support. Systrarna scannar järnvägsstationer och andra platser där de sjuka gömmer sig och erbjuder dem ett hem, läkarvård för barb vuxna samt och skolgång för barnen.

Gata i leprosariet

En kiosk finns för enklare inköp.

Alla familjer bor i ett litet eget hus. Husen är under renovering och alla kommer att få bra kök, badrum, toalett, en ordentlig altan utanför ingången, nymålat, nytt golv med plattor samt renoverade tak. Husen var övergivna och förfallna och har förvandlats till en välsignelse för dess nuvarande invånare.

Hem för gamla övergivna människor

Ålderdomshemmet för de gamla män och kvinnor som DM erbjuder har en underbar trädgård.
Här njuter Caroline av prakten:

Ca 50 gamla bodde i sovsalar, män och kvinnor för sig. Vi besökte både män och kvinnor samt ett hus där de som behövde vård bodde. Just den dagen var där ett medicinskt team på plats. Att hemmet betydde allt för de gamla förstod vi snart. ” I feel safe, I know I will get my food?”

Caroline får varm uppskattning. Vi fick fin kontakt trots språkliga hinder och olika villkor.

Hem och Sjukhus för traumatiserade kvinnor
Här bor och vårdas psykiskt sjuka och traumatiserade kvinnor. Kvinnor som stötts ut från familjen efter förlossningspsykos, kvinnor som inte förstått eller klarar de så kallade äktenskapliga plikterna, kvinnor som fött barn utanför äktenskapet, kvinnor som har psykiska sjukdomar, kvinnor som har tiggt sig fram eller som varit tvungna att prostituera sig.

På detta hem fanns många verksamheter. Ljusstöpning, tillverkning av halsband med kors, systuga, och tillverkning av oblater för de katolska kyrkorna i området.

Tillverkning av ljus, oblat och halsband.

Matkö på sjukhuset. Var och en har en flerdelad tallrik.

 

Gruppbild enligt önskemål.

Forskning och försörjning

Mest tid i södra Indien bodde vi alltså på Stella Maris. Där bedriver DM olika verksamheter som ytterst handlade om att göra deras sociala arbete möjligt, dvs hur försörja alla barn, de sjuka och de gamla? Några exempel:

Syster Archana visade oss alla de nyttoväxter, kaniner, höns och biodling som de sköter om I trädgårdarna kring Vimala och Stella Maris odlar systrarna en mängd olika växter som de kan dra nytta av, till exempel granatäpplen och bananer. En för oss ny bekantskap var trädet Manilkara zapota, eller sapotiljträdet. Det är ett träd med en tät, vidsträckt krona som kan bli 9–20 meter högt i odling. Trädet har många användningsområden som att äta frukten, framställa livsmedel och medicin (antidiarré och lungsjukdomar). Man kan använda den latex som finns i saven, t ex för tuggummi, samt använda veden till virke. På Stella Maris används frukten utifrån flera av dessa användningsområden.

Manilkara zapota.

 

Granatäpple och bikupa som ger honung året om.

Här den spännande Tadgolafrukten – Isäpplet som den också kallas. Stor som en kokosnöt.
Håller ner kroppstemperaturen.

Forskning kring vattenväxter förekom.

Stella Maris driver en högskola med forskarstudenter som ägnade sig åt att forska om sådant som gödselframställning, fiskodling, svampodling och insamling av örter – allt för försäljning.

Odling av Ostronskivling Torkning av örter och blad

Säljs till restauranger.

Recept på gödsel

 

En annan verksamhet är tillverkning av mediciner, oljor, krämer och annat med bas i Moringaträdets gåvor. Det fanns en fabrik för detta och i samma lokal en för juiceframställning. I handhavandet av växter mm ger Stella Maris arbete åt ensamstående mödrar.

Moringablad sorteras Förpackning av Dosadeg

Industrilokal med maskiner för framställning av Moringaprodukter. På motsatta sidan liknande band med maskiner för framställning av juice – från frukt till paketerad i flaska.

Ett vattentorn bidrog till att det fanns rinnande vatten och solpaneler var på plats för att bidra till elförbrukningen.

Inte bara allvar

Systrarna tog väl hand om oss och dagarna var fyllda av intressant information, överraskningar och ett allvar utan nämnvärd stress. Arbetet pågick hela tiden med vad vi uppfattade som glädje. Dessutom såg de till att vi roade oss med lite med lättsamheter som utflykter till soluppgång och solnedgång. Här Caroline och Eva vid platsen där tre hav möts utanför Kanyakumari: Bengaliska viken, Arabiska havet, Indiska oceanen.

 

Första gången i ett risfält. Sjöblöta fötter gjorde inget.

Vi väntade länge bland tusentals, eller snarare tiotusentals, förväntansfulle människor på att solen skulle stiga ur havet. Vi förstod att det var en hinduisk högtid och att det betydde mycket att få se solen resa sig. Vi gick hundratals meter förbi massorna till vi kom till en punkt där vi kunde se något. Det var en disig morgon och när den äntligen syntes var det bakom den jättestora Thiruvalluvar-statyn, visdomens staty.

Thiruvalluvar-statyn står på en ö där tre hav möts.[3] Vid ett senare tillfälle tog forskarstudenten Edison medelst färja oss till Statyn som ligger nära det kända Vivekananda Rock Memorial som man kan nå via en gångbro.

• Vivekananda Rock Memorial är ett monument och en populär turistattraktion i Kanyakumari, Indiens sydligaste udde.[1 Minnesmärket står på en av de två klipporna som ligger cirka 500 meter utanför fastlandet i Vavathurai, Tamil Nadu. Det byggdes 1970 för att hedra Swami Vivekananda, som sägs ha uppnått upplysning på klippan.( Wikipwdia)

Medan vi väntade kom fiskebåtarna in från havet. Det var en vacker syn i diset. Nedanför oss kom en ensam fiskare för att hämta sina nät. Han balanserade på något som var mer stock än båt, paddlande sig fram med en åra. Han drog upp nät efter nät medan han höll ut från klipporna under oss. Att följa hans rörelser var ett äventyr med hjärtat i halsgropen.

Vi lämnade Vimala med tacksamhet över allt vi fått se och vara med om. Vår förening har anledning att känna stolthet över att vi bidrar konkret till många flickors möjlighet att växa upp i en kärleksfull miljö, till ett värdigt liv med utsikt tt kunna försörja sig och ta hand om
en egen familj.

Caroline och Eva

 

[1] På marathi betyder Balabhavan barnhem dvs ”Vimala – barnhem för flickor,”

[2] För funktionsnedsatta barn gäller 28 år.

[3] Nyckelfakta om Thiruvalluvar-statyn (Wikipedia):

• Plats: Kanyakumari, Tamil Nadu, Indien (vid mötesplatsen för Bengaliska viken, Arabiska havet och Indiska oceanen).
• Höjd: 40,6 meter (133 fot), vilket inkluderar en 38 fot hög piedestal och en 95 fot hög staty.
• Symbolik: De 133 foten representerar de 133 kapitlen i Tirukkural. Piedestalen (38 fot) representerar dygd, medan statyn (95 fot) representerar rikedom och kärlek.
• Konstnär: Skulptören V. Ganapati Sthapati.
• Invigning: 1 januari 2000.
• Konstruktion: Väger ca 7 000 ton och tål jordbävningar.
• Tillgänglighet: Turister kan ta färja till ön.